En gång i tiden hade jag tusen olika rädslor i min kropp. Jag såg på mina rädslor som fiender, som små smutsiga hemligheter, värdelösa, enorma och under samma stund så förminskade. Den rädslan var jag. Ett förakt och en kall kår så fort jag lekte med tanken om att få vara, just jag.
Att leva i skuggan av sig själv, är idag min största rädsla. Att falla tillbaka till den tid i livet då jag inte ansåg mig själv mer värd än att låta båda andra och mig själv få leva med en parasit, och den parasiten var jag. Personen som stod för skuggan levde på min energi, och gav inte mer än ångest tillbaka. Ned i fördärvet, in i skuggan släpade jag likt en argsint varg en gång in en människa. Nu i efterhand, i hopp om att bli räddad.
Med svarta ögon slukade jag dig hel, men jag vill minnas att jag gjorde det med kärlek. Jag såg dig som min chans att få ta klivet ut från skuggan och in i ett skarpt, ljust och kontrollerat liv. En ständigt pågående berusning av alkohol, droger och åtrå för att kunna spela om möjligt mer förvirrad, miserabel och uppe i det blå än vad jag var om någon skulle upptäcka att det var dig jag ville ha. Att det var dig jag hade. Men du var förbjuden.
Rädsla. Jag fick släppa taget, krossa ett hjärta och se hur mitt eget vreds ur som en blöt disktrasa. Och där gick jag på gatan, träffade mina vänner, skrattade och drack vinet ur bägaren som om morgondagen inte existerade med en omgivning helt ovetandes om att min kärlek var förbjuden. Förbjuden kärlek, trodde jag. Om blickar kunde döda. Ja, tänk om blickar kunde berätta att jag drunknar.
Idag, älskar jag så mycket så att det nästan går att jämföra med paniken då någon håller fast dig och kittlar dig till du gråter. Det är obehagligt, läskigt men samtidigt skrattar du och hela din kropp är i ett förvirrat rus av kittlande glädje. Idag, är jag värd att leva varenda sekund av mitt liv. Värd att älska varje del av personen. Värd att älska vem jag vill. Ingen jag älskar är förbjuden, aldrig någonsin.
/ Cimon Lundberg, han skriver svar på tal. Så fint, så fint så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar