Och så har ett skolår gått. Har svårt att förstå det. Att förstå allt som egentligen har hänt under den här korta tiden. Hur många band jag har knutit som jag aldrig, aldrig vill lossa upp. I början av augusti var jag förväntansfull, lite rädd men framför allt var jag redo. Redo att börja ett helt nytt kapitel i mitt liv. Och det gjorde jag minsann. Så mycket har förändrats, så mycket har hänt.
Hade lyckan och kom till en fin klass och har således varit konstant omringad av människor som då inte betydde så mycket för mig men nu känns livsviktiga. Det har inte funnits en stund då jag inte haft någon att prata med, för här finns det alltid någon som orkar lyssna. Vasa som studiestad fyllde mer än fullt mina förväntningar. Inte en utgång har varit dålig, och då kan ni räkna med ganska många.
Dessutom vill jag ägna en stor del av den här upplevda glädjen efter det här året till mina flickor, Hullut muijat. Ni är världsbäst. Lätt. Jag tror jag aldrig har haft såhär mycket kul som jag har haft med er. Ni har fått mig att våga, växa som människa och att öppna mig. Är så oerhört tacksam för att ni finns, vad hade liksom Vasa och studielivet vara utan er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar