Jag saknar redan tillbaka. Tillbaka till Vasa och studielivet. Det är mycket som är orsaken (men det är definitivt inte att jag inte skulle trivas hemma eller att jag inte skulle älska ert sällskap här för det gör jag) men det är för många orsaker. Att få komma och gå precis så som jag själv tycker, att vara så underbart spontan, dansa med det där löjliga leendet på läpparna all night long, snacka med främmande människor som du sedan nästa gång hälsar på då man möts i skolkorridoren, inte ta stress över så mycket egentligen, sitta flera timmar med mina flickor och prata ut om sådant som jag aldrig någonsin skulle kunna prata med någon annan om, att se den där killen i de fina gröna ögonen när du vaknar upp och få ett leende tillbaka, spendera en morgonnatt på mäkken med perus-neloset och bara vara mig själv. Hänga med den där lila halaren, dansa onykter med en crazy malaxtös och leva upp till Hullut Muijat benämningen.
Det är något här hemhemma som inte är lika enkelt som där hemma (jag säger hemma för att Vasa börjar faktiskt kännas så). Vasa har redan under den där korta tiden satt djupa spår i mig. Dessutom saknar jag typ mest jeppis-tösen som gillar norrmän och Jan, tammerforsarna som ena är den där perfekta flickvännen och den andra en spontana sångare och mina Esbo töser som alltid är lika festglada och vinsugna. Mamma Erica har jag här i knutarna, tur det. Från att ha umgåtts vareviga dag till att det kan gå flera månader tills jag nästa gång får se er tar ont. Men vi om någon fixar det här! Fast konstigt känns det.
Men ni ska veta att jag saknar er, saknar era skratt, era kramar och våra grymma skämt. Jag är så otroligt tacksam att ni finns. Till er alla mina fina vänner, vad vore Vasalivet och jag utan er. Jag är så lycklig, tack! <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar