Fick nog av tentböckerna. Smäller därför på favoritdokumentären om favorit Lasse. Vet inte hur många gånger jag sett igenom filmen, men det känns ändå som om jag kan se den om och om igen utan att tröttna det minsta. Och lika fin är den dessutom varje gång. Och varje gång fäster jag min uppmärksamhet på nåt nytt som jag inte märkt tidigare.
Och jag lovar mig själv, någon gång ska jag vara en av de där tjejerna som står längst fram på konserten och le av lycka! Godnatt till er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar